RickePricks Blogg

Jag känner att jag måste spåra ur lite nu innan jag lägger mig. Jag har valt att inte lägga upp det här inlägget för att det är så otroligt långt. Och seriöst. Så ni som inte vill läsa seriösa grejjer, ta er en bit ner där kvällens, och lite andra inlägg är... För er intresserade, och som har lite tid, läs gärna och kommentera. Jag är lite stolt =)


Här är två dikter, skrivna av Anna Maria Lenngren, som jag analyserade åt min syster för ett tag sen. Dom är som sagt rätt långa så ska ni läsa dom (och förstå) så får ni fokusera...
Här är "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon":      http://members.tripod.com/minata/aml_s5.html
och här är "Pojkarna"      http://hem.passagen.se/minata/aml_s13.html



Och här nedan följer sedan min analysering (som jag gjorde bakis en söndag åt min kära syster)

Anna Maria Lenngren (1754-1817)

Bland upplysningstidens många diktare finner man Anna Maria Lenngren som är en av de största. Lenngrens slagkraftiga dikter skrevs med ett enkelt och lättolkat språk, vilket gjorde att de flesta kunde ta till sig och förstå det hon skrev. Bland hennes otaliga diktsamlingar kan man finna såväl satirer, som lite mer allvarsamma dikter. Två av hennes mest kända dikter, "Pojkarna" och "Några ord till min k. dotter ifall jag hade någon" är briljant skrivna och kan tolkas på många sätt.

Anna Maria Lenngren var starkt influerad av Rosseau, han ansåg bland annat att barndomen var en oskuldsfull tid innan människan blir förstörd av vuxenlivet där egoismen och karriärismen står i centrum.

I dikten "Pojkarna" som skrevs år 1797 beskriver Lenngren hur en människas synsätt förändras i takt med att han eller hon växer. I början skildrar hon ett litet barns blåögda syn på världen under sin uppväxt, kanske är det till och med hennes egen. "Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår." Hon ser tillbaka på den bekymmersfria tiden då sinnet fortfarande var öppet och allting som existerade var nuet. Det fanns inga krav på vad som måste göras, utan allting handlade bara om lek. "Jag minns de fria fälten, jag mätt så mången gång, där ofta jag var hjälten i lekar och i språng." Alla som hon mötte var en vän, det fanns inga bekymmer, orättvisor eller svek. Blev man osams med någon så var det glömt lika fort som situationen uppstod. "När örfilen var given, var vreden ock förbi." Hon beskriver hur lika alla är i ett barns ögon under uppväxten. Det spelar ingen roll om du är lång, tjock, smal, har skilda föräldrar eller en rik pappa. Vi är alla lika och vi har samma värde. "Ej skillnad till personer jag såg i nöjets dar, bondpojkar och baroner, allt för mig lika var." Hon beskriver hur oegoistiskt och givmilt ett barn är, det finns inga problem runt att dela med sig utan detta förefaller sig som det mest naturliga här i världen, "min enda pepparkaka jag med den sorgsne bröt." Men sedan händer något vilket leder till att saker och ting förändras. Man blir äldre och tappar kontakten med många utav sina vänner. Alla går skilda vägar för att försöka uppnå sitt mål, och även människorna förändras. "Men, mina ungdomsvänner, hur tiden ändrat sig! Jag er ej mera känner, I kännen icke mig." På slutet ifrågasätter hon också vad det är vi människor strävar efter egentligen. Alla dessa år jobbar vi för att uppnå vårt mål, men vad har vi för det i slutändan egentligen? "Vad ger då denna tärnan, så sökt i alla land?"

I den här dikten ifrågasätter Lenngren dagens samhälle, hon är väldigt kritisk till det sätt som det formar unga människor på. Hon ifrågasätter till vilken nytta man jobbar dag ut och dag in i sitt vuxna liv, och framför allt till vilket pris. När man växer upp så är man bekymmersfri, allting går att lösa, och när det väl är löst så är det sedan glömt. Man har inga fiender, det finns ingen konkurrens och man delar med sig av allt man har, om än det är lite. Dagens samhälle däremot är allt för "karriärsinriktat". Vilket leder till att man tappar alla dessa fina egenskaperna vi har som små, för att vi ska överleva ute i världen. Det går helt enkelt inte att klara sig om man inte "rättar in sig i ledet", och redan där gör samhället oss en björntjänst. Men det enligt mig absolut värsta med dagens samhälle, och som Lenngren även tar upp i sin dikt, är att vi gör skillnad på folk. Det finns så fruktansvärt mycket klasser, rangordningar och grupperingar i dagens samhälle att man blir illamående vid tanken på det. På något vis handlar hela vuxenlivet om att uppnå någon sorts status. Man jobbar för att stiga i anseende hos folk, för att vara "framgångsrik". Har man verkligen lyckats om man leder ett stort företag t.ex?

Jag tycker inte det. Lenngren tycker inte det, hon förespråkar raka motsatsen till det. För i hennes ögon har man då glömt bort alla värderingar och förvridit allt förnuft man hade som liten. I grund och botten är vi alla lika, det får vi inte glömma! Lenngren ger oss en riktig tankeställare med den här dikten, och tanken är god. Dessvärre känns samhället hon strävar efter väldigt långt borta! Det känns precis som allt annat, omöjligt att ändra på nu. Det finns alldeles för mäktiga människor för att man ska kunna genomföra en förändring av det här slaget. Vi vet att vi skulle kunna leva i en mycket bättre värld om vi alla hjälptes åt. Men det går inte. Det står för mycket makt och välbefinnande på spel. Varför ska jag dela med mig av mina tillgångar till min granne, det är ju mitt? Så känner man rent spontant, detta tack vare vårt samhälle. Som liten fanns inte det problemet, nu däremot är det ju som sagt andra tider..

I dikten "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" fortsätter Lenngren att skriva i lärodiktens anda, på ett sätt som är svårt att tolka huruvida hon är ironisk eller ej. Lenngren som alltid varit känd för att ha kämpat för kvinnans status i samhället skriver i den här dikten råd hon skulle gett till sin dotter om hon haft någon. "Min kära Betti, du blir stor, du från din docka hunnit växa. Utav din hulda, fromma mor tag för din framtid denna läxa." Hon fortsätter med att ge Betti några enligt mig goda råd. "På livets bana varsamt gå, men tro ej allt vad ont man säger; vår värld min Betti, är ändå den allra bästa värld man äger." Där kan jag inte annat än hålla med Lenngren om det hon säger. Hon uppmanar dottern att ta det lugnt i livet och inte tro allt hon hör, för att hur mycket ont hon än får höra om vår värld, så är den det största och mest fantastiska vi får uppleva! Hon fortsätter med att beskriva hur det finns mycket olika människor i världen "Den är, vad den beständigt var, bebodd av kloka och av dårar."

Men så kommer ett stycke som kan tolkas på olika sätt. "Med läsning öd ej tiden bort vårt kön så föga det behöver, och skall du läsa gör det kort att såsen ej må fräsa över." Antagligen så är Lenngren väldigt ironisk när hon skriver detta. Har väldigt svårt att tänka mig att hon skulle vilja uppmana sin dotter att inte utbilda sig då hon själv kämpat så aktivt för att kvinnan ska få en starkare ställning i samhället. Hon fortsätter det, enligt mig, ironiska rådet med att säga, "Lyd, Betti, lyd bestämmelsen, sök ej att mannabragder hinna". Dottern uppmanas att nöja sig med rollen i hemmet och inte lägga sig i det som ansågs vara männens göromål. Men samtidigt som det Lenngren skriver känns ironiskt, så känner jag när jag tänker efter att hon kanske inte vill att hennes dotter ska ta vid där hon slutade. Kanske fick Lenngren så mycket skit för hennes kamp om kvinnans rättigheter, att hon hellre vill att hennes dotter ska finna sig i rollen som hemmafru och leva lycklig på det viset. Smakprov på detta får vi i strofen "Se denna mor i huslig krets, som vet sitt sanna kall bevaka, fullt med den ärelust till freds att vara värdig mor och maka." Här skriver Lenngren hur man som kvinna kanske kan leva ett lyckligt liv genom att acceptera sin roll i livet, och se det som en ära att få ta hand om en make och försöka vara den bästa maka. Hon avslutar med orden "Se ordning, mildhet, trevlighet med blomster hennes fotspår hölja, och heder, kärlek, tacksamhet dess levnad och dess minne följa." Om dottern gör sitt bästa för att vara en så god hustru som möjligt kommer alla minnas henne som en ärbar och väldigt älskad kvinna.

Som du förstår i texten, så har jag har suttit och funderat en hel del på huruvida "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" är ironiskt skriven utav Lenngren eller inte. Ser man till tidsepoken hon levde under så kan den mycket väl vara seriöst skriven. Som en beskrivningen till både dåtidens och nutidens människor om kvinnans roll i hemmet. Vad hon hade för ställning i samhället och hur hon skulle uppföra sig på bästa sätt för att vara mannen till lags.

Å andra sidan så ägnade Anna Maria mycket tid åt att försöka stärka kvinnans samhällsposition. Hon ville förändra synsättet på kvinnans roll både i hemmet och samhället. Hon var en av de första kvinnorna som vågade säga ifrån, och det kan jag tänka mig väckte både stor uppmärksamhet och irritation i det mansdominerade samhället. Man var ju van vid att kvinnan nöjde sig med att sköta om hemmet och visade tacksamhet mot sin man för att han arbetade.

Därför är jag övertygad om att dikten är ironiskt skriven och var menad som en nål i ögat på folk. Jag tror att Lenngren ville "väcka" känslor och fudneringar i hemmen. Att man inte skulle finna sig i allt bara för att man var kvinna. Att man skulle våga ta för sig lite mera och ifrågasätta saker och ting. Våga tänka efter själv för en gångs skull och framför allt framföra det!

Med facit i hand så kan vi se att hon var inne på rätt spår, det är precis dit vi har kommit idag. Vi lever i ett samhälle där kvinnan är jämnställd med mannen på de flesta planen. Vi har rätt till att studera, jobba, rösta, predika och så vidare. Alla de saker hon tog upp i dikten har med årens lopp förändrats på det sätt hon förespråkade och jag är övertygad om att det är en positiv utveckling.

När jag nu har läst Anna Maria Lenngrens båda dikter "Pojkarna" och "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" så har jag sett att det finns en hel del likheter. Dikterna är uppbyggda på samma sätt, dom har samma format och tråden är densamma. Den börjar med en beskrivning utav något och sedan får man följa med i förändringen under dikternas gång.

Grundtanken bakom båda dikterna är förändring, hon har ett väldigt starkt budskap i båda två. Hon vill förändra samhället på många sätt. Hon tycker att det är alldeles för karriärsinriktat i "Pojkarna" och det tar hon även upp i sin andra dikt, men på ett annat sätt. I pojkarna så säger hon nästan rätt ut att vi lever i ett felaktigt samhälle. Medans hon i "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" ironiserar kvinnans ställning, men ändå lämnar ett visst tvivel i huruvida hon menar det eller inte.

Hon är emot systemet i "pojkarna" men i "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" så är hon för att kvinnan ska ha tillgång till det. men det är inte det som är grundtanken.

Det är att människor ska behandla varandra lika, oavsett kön, ras m.m. Vi har alla samma värde och vi ska alla ha rätt att själva bestämma över våra liv. Det är mitt liv och då har jag rätt att styra över det.

Hon tar upp det på ett ironiskt, ja kanske till och med komiskt sätt, i båda sina dikter. Hon vet om att hon väcker uppståndelse med sina dikter och det är meningen. Hon vill väcka känslor, hon vill beröra allmänheten.

Jag tror dock att den andra dikten betydde mer för henne personligen. I "Pojkarna" så ville hon ge oss sin syn på människan i samhället generellt, och vad vi kan göra för att förbättra det. I "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" så känns det som att hon försöker hävda sig lite mera. Att hon verkar för sin egen ställning och verkligen vill uppnå en förändring.

Hon hade inte någon större framgång i något utav fallen under sin livstid. Men nu i efterhand så ser vi att hennes grundtanke i dikten "Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon" har gått i uppfyllelse.

Jag vet inte hur man uppfattade "Pojkarna" under hennes tidsepok, men om man ser på den idag så kan man säga att hon hade rätt där med. Vi skulle leva i ett betydligt bättre samhäll, och framför allt en bättre värld, om vi tog till oss det hon skrev.

Men nu, precis som då, så finns det för mycket som kan gå fel för att man ska våga prova. Vi är alldeles för konservativa i vårt tänkande och rädslan hämnar oss. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre på lång sikt, om vi försökte hitta tillbaka till våra grunder. Släppa våra värderingar och förutfattade meningar om saker och ting och välkomna en förändring.

Jag tror att detta var Anna Maria Lenngrens undermening i båda sina dikter och jag hoppas innerligt att jag får uppleva den dag som dom uppfyllts.